Jag får prestationsångest av att blogga. Batteriladdaren till kameran glömde en viss person dessutom att ta med sig hit ner. När man måste pressa ur sig en text i veckan går all energi åt till det, och all spontan skrivarglädje försvinner liksom lite på vägen. Det är nytt för mig att behöva skriva texter trots att inspirationen inte infinner sig. Och några bilder kan jag dessutom inte ta... Dålig kombination alltså.

Just nu sitter jag i bikini med öppen altandörr och laddar lite d-vitamin. Känns inte som att det snart är december, så mycket kan jag säga i alla fall. Även om kvällarna ofta består av lite pepparkakor, glögg och tända ljus.

Har ätit intesågod pizza och godare carpaccio, väntat tjugofem minuter i kö för att fixa internetboxen hos sfr, samt lekt lite med min ickeautofokuserande kamera (a pain in the ass). Skön oktoberfredagseftermiddag.

AC: Julia!
Jag: Mmmm...
AC: *namn jag inte kunde placera* is dead!
Jag: Whosthat?
AC: The creator of Apple!
Jag: Jesus, you woke me up at 7am to tell me that?!

Awesome.

Luftkonditioneringen blåser rakt i ansiktet. Det är kallt att ha den på, men för varmt att stänga av?

I lördags spenderade vi början på dagen i le Grau du Roi, för att avsluta med en heleftermiddag på stranden. Jag hade säkerligen haft en mängd foton att dela med mig av om det inte vore så att kamerans autofokus har bestämt sig för att inte fungera... Manuell fokus är fanimig inte roligt att trixa med, jag som älskar ögonblicksbilder...

Jag älskade den lilla byn Grau du Roi. Som att åka tillbaka till medeltiden, med den stora ringmuren som omgärdar hela platsen, de trånga kullerstensgränderna, den lilla kyrkan, torget. Tänk, de samlades där, alla krigare, för att ta emot det heliga korset som skulle hjälpa dem i striderna mot andra religioner.

... och jag behöver höstpepp. Donc, vad jag ser fram emot:

- ny skola i nästa vecka

- mer än tre veckor hemma i Sverige snart

- flytta till södra Frankrike och förlänga sensommaren ända till november/december

- bo "nära" havet igen (nära är relativt)

- jul!

- få skriva på heltid

- lite mer inkomst äntligen (=förnya garderoben)

Historien andades oss i nacken i helgen. Att gå på samma golv, se samma träd, känna samma material under fingrarna som så stora och historiskt betydelsefulla personer gjort för hundratals år sedan... magiskt. Vi stekte crêpes hela morgonen, skar upp frukt, gjorde sallad och satte oss på tåget mot Versailles (efter viss förvirring om var vi faktiskt skulle mötas upp). La ut vår filt på en av alla enorma gräsmattor runt om slottet, spelade kort och åt lunch. Trängdes med turister i 35-gradig värme och sol, men åh, vad jag vill tillbaka dit. Marie Antoinettes trädgård vid Le Petit Trianon är magisk. Eftermiddagsljuset la ett skimmer över den heta luften. Loved it!





Det tar ca 20 min med tåget från centrala Paris att ta sig till Versailles. Då Marie Antoinette levde tog de dem en dag att rida in till Paris från slottet.

I Tyskland tar de för givet att man vill ha bubbelvatten. De äter grodlår till förrätt. Dricker champagne strax efter frukost. Kör bil alldeles för fort. Spenderar alla pengar på restaurangbesök. Varsågod heter samma sak som tack och de tror att någon som inte kan tyska ändå förstår om de pratar extra långsamt.

Största skillnaden mellan vackra och underbara Paris och en småstad i Tyskland är antalet araber och afrikaner. Det kanske låter dumt, men det är sant.

Två timmars tågresa fram och tillbaka, en helg så fullspäckad att jag nog behöver en vecka av sömn och så mycket mat att jag inte vill äta på en månad igen. Är nöjd. Men det värmer i lilla hjärtat när franskan inte är längre bort än på gatan nedanför fönstret, eller rent av sagt i väggen bredvid.

Jag står på perrongen och väntar på tunnelbanan. Två minuter blinkar i orange på tavlan. Människor fylls på stadigt. På snabb franska säger en kvinnlig röst att man ska akta sig för ficktjuvar. Jag tar omedvetet ett hårdare grepp om väskan. Är van.

Byter tunnelbana fyra stationer senare. Går genom betonggångarna, tar en av de fyra rulltrapporna ännu längre ner i underjorden. Har tunnelbanekortet i handen, lägger det på avläsaren, puttar upp första spärren med höften, lägger så liten yta av handen som möjligt på den större spärren precis framför och puttar upp den med. Är nöjd över att jag lyckas pricka in tåget i tid och inte behöver vänta femton minuter som sist.

Tar mot vänster för att ta rulltrappan ner till spåret. Hör en tjej skrika högt. Stelnar till. En kort man i rödlila tröja springer upp för rulltrappan i fel riktning. Jag backar. Första instinkten säger; akta dig. Jag står kvar, fastfrusen. Förstår inte vad kvinnan skriker på franska som springer upp precis bakom honom. Andra instinkten säger; de flyr, du måste fly också. Händelserna i Norge fladdrar förbi. Det känns på riktigt. Känner skräck i hela kroppen, adrenalin i varenda muskel. De två personerna kommer upp för trappan, hon skriker fortfarande, han försöker hoppa över spärrarna och hon hindrar honom. Hindrar? Det går upp för mig.

I handen har han hennes telefon. Hon får tag i hans jeans, han faller och kommer inte över den höga spärren. Jag lämnar dem bakom mig med rulltrappan de nyss sprang i. Hjärtat har fortfarande inte kanat ner till sin rätta plats. Längst ner i rulltrappan ligger en svart jacka i skinnimitation. Jag tar upp den, vänder mig om och ser tjejen på väg ner mot mig. Ger den till henne. Hon har mobilen i handen. Säger tack.

Tänker att jag nog inte är så oberörd av världens händelser som jag har trott. Tänker att jag borde ha mer civilkurrage än jag har. Tänker att det är på sin tid att skräcken släpper sitt tag om min kropp nu. Tänker att jag är löjlig som reagerar som jag gör.

Tåget rullar in under öronbedövande tjut från bromsar. Kliver på, och så var det med det. Ett ögonblick. Inte mer än så.

Blogga, vad är det? Jag vill, men ändå inte? Sitter och tänker att jag vill ha en fin och intressant blogg, men huvudet är tomt på innehåll? Prestationsångest? Över en liten blogg som jag inte ens behöver bry mig om? Slutar som vanligt varenda mening med frågetecken för det är ungefär så alla tankar känns... Känner mig fortfarande som sexton år med tonårsångest över livet, när jag faktiskt är halvvägs till tjugotvå? Och hur kom jag in på det, när jag enbart skulle skriva om att jag är dålig på att blogga men egentligen vill vara bra?

Längtar efter skolan. Trots att jag har gått i skolan sen jag tog "studenten" så känns det här mer på riktigt den här gången. Tror jag?

Paris bästa glass är, without a doubt, italienska Amorino. Finns utspritt lite överallt; Le Marais, île Saint Louis, Notre Dame etc. Skulle kunna leva på deras jordgubbsglass...