Jag står på perrongen och väntar på tunnelbanan. Två minuter blinkar i orange på tavlan. Människor fylls på stadigt. På snabb franska säger en kvinnlig röst att man ska akta sig för ficktjuvar. Jag tar omedvetet ett hårdare grepp om väskan. Är van.

Byter tunnelbana fyra stationer senare. Går genom betonggångarna, tar en av de fyra rulltrapporna ännu längre ner i underjorden. Har tunnelbanekortet i handen, lägger det på avläsaren, puttar upp första spärren med höften, lägger så liten yta av handen som möjligt på den större spärren precis framför och puttar upp den med. Är nöjd över att jag lyckas pricka in tåget i tid och inte behöver vänta femton minuter som sist.

Tar mot vänster för att ta rulltrappan ner till spåret. Hör en tjej skrika högt. Stelnar till. En kort man i rödlila tröja springer upp för rulltrappan i fel riktning. Jag backar. Första instinkten säger; akta dig. Jag står kvar, fastfrusen. Förstår inte vad kvinnan skriker på franska som springer upp precis bakom honom. Andra instinkten säger; de flyr, du måste fly också. Händelserna i Norge fladdrar förbi. Det känns på riktigt. Känner skräck i hela kroppen, adrenalin i varenda muskel. De två personerna kommer upp för trappan, hon skriker fortfarande, han försöker hoppa över spärrarna och hon hindrar honom. Hindrar? Det går upp för mig.

I handen har han hennes telefon. Hon får tag i hans jeans, han faller och kommer inte över den höga spärren. Jag lämnar dem bakom mig med rulltrappan de nyss sprang i. Hjärtat har fortfarande inte kanat ner till sin rätta plats. Längst ner i rulltrappan ligger en svart jacka i skinnimitation. Jag tar upp den, vänder mig om och ser tjejen på väg ner mot mig. Ger den till henne. Hon har mobilen i handen. Säger tack.

Tänker att jag nog inte är så oberörd av världens händelser som jag har trott. Tänker att jag borde ha mer civilkurrage än jag har. Tänker att det är på sin tid att skräcken släpper sitt tag om min kropp nu. Tänker att jag är löjlig som reagerar som jag gör.

Tåget rullar in under öronbedövande tjut från bromsar. Kliver på, och så var det med det. Ett ögonblick. Inte mer än så.